Mom in heaven do you hear me?
Nej min biologiska mamma lever, men min plastmor eller som jag alltid sagt sen två års ålder min andra mamma!
jag hade två dåra..
men den ena finns inte kvar längre bland oss, och jag säger bara en sak hon har lämnat oss i stor saknad, det är sjukt nu senaste tiden, ett år senare har jag bara sörjt! när det hände för ett år sen, då döljde jag det mest, vaknade rädd om nätterna och grät, men dock i min ensamhet, för att jag är för feg för att be om hjälp..
jag ber inte om hjälp så är det.. folk får ta initiativet till att ge mig hjälp.. pressa mig hårt.. men inte många gör det tyvärr. Så oavsett om jag har flera människor omkring som bryr sig är jag ändå ensam i mig själv.
Ska väl kankse inte tänka tillbaka, men jag tänker mest på hur jag hanterade situationen, förnekelse, hon hade inte gått bort, trots att jag varit på begravning allt, gråtit och ja allt, så är det nu jag saknar henne så fruktansvärt mycket, jag inbillade väl mig själv att snart är hon tillbaka igen? Men ju mer tiden går antar jag att jag måste acceptera att hon inte är här bland oss. men det är svårt det är tungt, jag saknar henne så mycket.
ingenting är sig likt, inga släktmiddagar.. ingenting.. it's all gone, jag ville inte fira jul för hon var inte här..
jag önskar jag hade någon nu som förstod, som jag kände mig trygg med
som jag kunde gråta ut hoss, istället för att bara sitt här...
varför lyssnade ingen?
Bye
jag hade två dåra..
men den ena finns inte kvar längre bland oss, och jag säger bara en sak hon har lämnat oss i stor saknad, det är sjukt nu senaste tiden, ett år senare har jag bara sörjt! när det hände för ett år sen, då döljde jag det mest, vaknade rädd om nätterna och grät, men dock i min ensamhet, för att jag är för feg för att be om hjälp..
jag ber inte om hjälp så är det.. folk får ta initiativet till att ge mig hjälp.. pressa mig hårt.. men inte många gör det tyvärr. Så oavsett om jag har flera människor omkring som bryr sig är jag ändå ensam i mig själv.
Ska väl kankse inte tänka tillbaka, men jag tänker mest på hur jag hanterade situationen, förnekelse, hon hade inte gått bort, trots att jag varit på begravning allt, gråtit och ja allt, så är det nu jag saknar henne så fruktansvärt mycket, jag inbillade väl mig själv att snart är hon tillbaka igen? Men ju mer tiden går antar jag att jag måste acceptera att hon inte är här bland oss. men det är svårt det är tungt, jag saknar henne så mycket.
ingenting är sig likt, inga släktmiddagar.. ingenting.. it's all gone, jag ville inte fira jul för hon var inte här..
jag önskar jag hade någon nu som förstod, som jag kände mig trygg med
som jag kunde gråta ut hoss, istället för att bara sitt här...
varför lyssnade ingen?
Bye
Kommentarer
Trackback
